Gamla minnen som ploppar upp

Träffade en gammal kompis på jobbet igår, och en jävla massa minnen vällde upp igen från 2004. Minnen från min kompis Anna, som gick bort i tsunamin i Thailand. Om mardrömmen dagarna innan hon åkte om en jättevåg som slog till och människor som skriker och springer i panik för att komma undan den... För att sedan i vårat sista samtal vädja om att hon inte ska åka, fast på ett diskret sätt (då jag inte vill verka helt galen över min dröm, även om jag inte kunde vara säker på om det var ännu en sanndröm som jag ibland har) eller inte). Hur hon skojar bort det, och säger "När jag kommer hem igen måste vi ses oftare än vi gör nu Nika. Jag kommer inte dö". Hon sa mer saker, men det här är det starkaste jag kommer ihåg. Jag gråter fortfarande varenda gång jag tänker på denna händelse. 

 

Även om det har gått 9 år.

 

Jag tror inte att ni kan förstå hur det kändes att vakna, och se sin mardröm på morgonnyheterna. Se hur den stora vågen slår in mot land. Först inte tänka så mycket på det mer än "fyfaaan". Sen åka in till Genomfarten, och få veta att Anna fortfarande är där, att hon inte kommit hem från semestern ännu. Fast jag trodde hon precis gjort det. Det var några dagar kvar. Bara några dagar. Det var den värsta perioden i mitt liv. Varför kunde jag inte stoppa henne? Varför var jag tvungen att se hennes död? Varför var den tvungen att vara sann? Det var många varför som ställdes hela tiden. I samband med detta hände det väldigt mycket annat runtom då alla mådde dåligt och var oroliga. Efter 2 veckor utan att ha fått tag på henne börjar vi tappa hoppet, fast vi inte vill ge upp. Alla kämpar, försöker få tag på minsta lilla detalj och uppgift som kan fp oss att hoppas igen. Ibland var det någon som sa att man hittat henne, dagen därpå var det inte så. Ovissheten, hoppet som tändes och släcktes, oron. Jag tror inte ni kan förstå.

 

Jag tror att det tog 2 månader innan man identifierade hennes föräldrar. När vi fick höra detta slutade alla hoppas. Man hade kämpat, "kanske har de slagit i huvudet och tappat minnet över vilka de är?". Man hoppades på minsta lilla in i det sista. Någon månad senare identifierade man hennes bror. Och efter 6 månader, fick vi äntligen höra att de hade hittat och identifierat hennes kropp. Någonting brast i mig då. Det var nog först då jag insåg att hon och jag aldrig skulle få ses igen. Jag hade aldrig förut förlorat någon jag kände. Och jag hoppas att jag inte ska behöva gå igenom det igen förrän vi är gamla. Jag ville inte vara med mer. Jag ville inte acceptera det. Jag kunde inte. Varför kunde jag inte stoppa dem? Jag beskyllde mig något otroligt för deras död.

 

Jag vet att jag inte kunde göra något. Det var inte i min makt. Jag gjorde vad jag kunde, men det är fortfarande tufft. Någonstans beskyller jag mig för att hon inte finns längre fortfarande. För vissa kanske det känns helt sjukt att det fortfarande är så hårt för mig, men jag är en människa som inte glömmer känslor, minnen, människor. Varenda gång jag ser hennes glada solskensansikte, tänker på vilken varm och underbar människa hon var, hur älskad hon var av ALLA, så gråter jag.

 

Hon blev bara 14.

 

En av de sista gångerna vi sågs i livet, så skar jag mig fortfarande i armarna. Hon tog tag i min arm, och det var nog enda gången jag såg henne med sorg och oro i blicken. Hon bönade att jag skulle sluta skada mig själv. Och jag hatar mig själv för att jag inte slutade medans hon var i livet. Att hon inte fick se, att för hennes skull, så klarade jag tillslut att sluta. För att hedra hennes minne, för att det var en av hennes sista önskningar av mig, så slutade jag. Och sedan dess har jag inte skadat mig, hur dåligt jag än har mått, för jag bara hör hennes röst som säger "snälla Nika, skär inte dig själv. Jag blir så ledsen när jag ser dina sår.".

 

Jag vill att folk ska förstå vilket intryck hon gjorde på människor, att till och med efter sin död, så påverkade hon folk.

 

Jag tror inte att någon riktigt visste hur mycket jag gillade Anna, och hur mycket det påverkade mig när hon dog. Hur ont det fortfarande gör.

 

Under 4-5 år så såg jag till att hennes Helgon-sida hölls vid liv. Ingen visste att det var jag. Jag hörde hur folk pratade om det, undrade vem som såg till att den kom tillbaka när den blev inaktiverad. Ville inte säga något. Ville att det skulle få vara anonymt, det var inte viktigt. Kände att det var viktigare att vi kunde få skriva våra minnen och tankar där. Men till slut så kände jag, att det var dags att släppa taget. När det blev färre och färre som skrev. Folk gick vidare. Det var dags att själv göra det med. Jag känner fortfarande någon slags skuld över att jag inte bad admin sätta upp hennes sida sista gången.

 

Jag fick aldrig ta farväl av henne på hennes begravning. På grund av bråk och falska anklagelser, så vände sig nästan hela min vänkrets emot mig, och ingen talade om när begravningen var. Folk som knappt kände eller hade träffat henne var där, men jag fick inte veta förrän någon dag senare. Jag tar själv skuld i att jag inte frågade hennes närmaste, men hur går man fram till en kompis och frågar "Hej, när är er bästis begravning?"? Jag klarade inte av det, tänkte att nog har folk hjärta att ändå säga till när den är? Det här är lite större än ett bråk.". Tyvärr var jag den enda som tänkte så.

 

Jag har inte klarat av att åka till hennes gravsedan 2006. Jag försökte en gång 2007, men bröt ihop. Klarar inte av att åka dit själv, klarar inte av att tänka att hon ligger där. Under jorden.

 

För ni förstår, jag väntar fortfarande. Jag väntar fortfarande på att hon ska "komma hem så att vi kan hänga mer än vad vi gör nu". Och den dagen kommer aldrig att komma.

 

I natt kom alla minnen tillbaka, efter att jag sprang på min dåvarande bästa kompis på jobbet. Hon som såg till att jag inte fick komma på Annas begravning.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0