Ninjh

Idag har det gått två år. Så snabbt. Det har varit en otroligt tuff dag, har velat gråta hela dagen, men har hållit mig då jag jobbade, och inte ville besvära mina gamlingar.

 

Jag tror det är först nu, som jag verkligen insett vad som hände på Utöya, den där sommardagen för 2 år sedan. Jag har läst lite artiklar, både från då och nu, och gråtit. Så många som miste livet, på tok för tidigt. Två av dem var mina bekanta, Simon och Bano.

  Jag kommer aldrig att få träffa dem igen.

 

Jag läser folks historier, om hur de blev skjutna, m deras sista samtal till föräldrarna, hur larmcentralen viftade bort deras bedjande om hjälp. Helt oförståeligt.

 

Vad som gör mig mest förbannad.... ja, det är hur folk, istället för att lära sig, minnas och kämpa mot rasismen, själva blir mer och mer främlingsfientliga. Fler än en gång har jag fått höra "ja, men jag kan förstå VARFÖR han gjorde det". Ursäkta? Vad sa du? Vad för ord kom just ut ur din mun? Hörde jag rätt?

Hur FAN kan man -förstå- det han gjorde? Hur kan man rättfärdiga det? Hör på er, ni som säger så?

Skäms ni inte?

 

Jag kommer aldrig att sluta förakta Anders Bering Breivik. Jag kommer aldrig att förlåta honom för att han tog mina kamraters liv. De släcktes för tidigt. De skulle kunnat göra mycket för världen. Men de fick inte chansen.

 

 

 

Vila i frid, mina vänner. <3