Ninjh

Vi satt och pratade om den här stora flygplans-händelsen som hände för några dagar sedan på lunchen idag.
Vi tog upp det där med att några hade skickat sms till sina nära och kära strax innan kraschen,
och hur det måste ha kännts.
Hur det kändes för dem att veta; "nu dör jag". Vad man tänker på och sånt.
Och jag fick värsta flashbacken.
På när jag och syrran höll på att åka till Japan, och vi trodde vi skulle dö när planet började störta.
Alla trodde vi skulle dö. Folk fick panik och börja skrika.

Jag började tänka på familjen, på att jag inte kan dö än. Det är för mycket jag vill göra i mitt liv. Jag kan inte äntligen vara påväg till landet jag velat åka till hela mitt liv, sen inte få komma fram. Jag är för ung för att dö. Jag vill träffa alla igen.

Det var det värsta och äckligaste jag varit med om. Det var hemsk. Det blev helt tomt och overkligt. Det var inte sant. Det kunde ju inte hända mig liksom?
Man hann tänka så mycket, men ändå så lite. Helt konstiga saker ploppade upp, helt omrimliga grejer, bland allt medans livet passerade i revy. Det kändes som att man flög. Kanske för att man lyfta från stolen i och för sig. Men det var det värsta jag vart med om.

Min syrra satt brevid mig, krossade min hand och skrek helt hysteriskt; "Vi kommer dö, vi kommer dö!! Mamma! Pappa! Vi dör!" medans jag försöker övertala henne att vi inte alls kommer dö, vi kommer klara oss, utan att tro på det själv.

Och jag vet hur de kände sig. Innan de dog. Helt handligsförlamade säkert. De flesta i alla fall? Jag vet att jag blev det. Jag tänkte inte ens tanken att ta upp mobilen och skicka ett avskedssms. Tur var det kanske, mina föräldrar skulle dött.
Men jag förstår inte hur de som gjorde det ens kunde hinna get a grip of themselfs och göra det. Det kanske var det första det tänkte på iof. Eller så bara gjorde det de utan att fatta vad de gjorde?
Jag visste bara att jag aldrig någonsin skulle sätta mig på ett plan igen och åka hem från japan. Jag skulle båta till fastlandet och bila eller tåga hem. Fanns inte en chans att jag åkte flyg igen.

Vilket jag gjorde i slutändan. Och har gjort igen.
Men jag kan aldrig riktigt slappna av längre. Kan aldrig somna på plan. Jag är skiträdd.

Alla känslor kom upp när vi pratade om det, och jag tror inte jag riktigt fattade hur jag kände då eller fortfarande gör förrän nu. Har inte riktigt greppat hur jäkla nära det var. Att jag inte skulle finnas nu. Att jag skulle vara död.
När jag kom på det i matan mådde jag illa. Började nästan gråta och få anfall.

Jag vet precis hur de kände sig.

~*~