Jag satt och tänkte på...
hur folk måste ha känns när de satt i planen som åkte in i World Trade Center, Pentagon och det som kraschade i Pennsylvania... Ja, jag har just kollat på United 93 som gick på trean.
Satt och kallsvettades och hade ont i magen, panik och sånt, som om jag själv var på planet...
Filmen är döpt efter planet som inte nådde sitt mål, eftersom passagerarna attackerade kaparna, för er som inte vet.
Tänk att sitta där, på ett kapat plan och veta att man ska dö. Eller snarare inte veta vad som händer.
Sen ringa sina anhöriga och ta farväl. Prata med dem en sista gång. Lägga på och veta att man aldrig kommer höra eller se dem igen?
Alla de som hjälptes åt att slå ner terroristerna i ett sista försök att rädda alla på planet, men misslyckades?
Usch, filmen slutade i en scen som gjorde ett så starkt intryck. Man får se alla som slåss i cockpiten och försöker ta över, allt är huller om buller, massa skrik, fokusen ställs sakta in på fönstrena tills det täcker hela rutan, man ser marken komma närmre och närmre, sen när planet kraschar så blir det svart.
Som att man själv var där.
Jätteäckligt.
Jag tycker bara att det var så modigt, det de gjorde.
Så starkt.
Jag tycker så jäkla synd om alla som dog där.
Tro inte att jag inte tycker synd om alla som dör en onaturlig död. Det gör jag.
Speciellt barn och civila i krig.
Varför ska de drabbas av politiskt fucking tjafs? Vad har de gjort för ont?
Nej, nu ska jag sova så jag orkar upp och duscha imorrn.
Skola och grejer.
~*~
God Natt!
